Besök sedan
2008-12-27
1821
Ordföranden har ordet
Vad vet vi om Kvinnokonventionen?
Nog känner väl alla till barnkonventionen - att man skall se till barnets bästa i alla sammanhang.
Kvinnokonventionen däremot är inte alla så förtrogna med, eller ens vet att den existerar. Det ska jag råda bot på här och nu.
Jag har nämligen haft förmånen att lyssna till ett seminarium "om kvinnokonventionen och dess tillämpning för att främja och stärka kvinnans hälsa."
Afamia Maraha, projektledare för Unifem och Wiveca Holst, styrelseledamot i Sveriges kvinnolobby och ersättare i KSANs styrelse, gav information, som jag ser det angeläget att föra vidare.
Unifem bildades 1976 och är FNs utvecklingsfond för kvinnor - en FN- organisation, som arbetar för jämställdhet och kvinnors mänskliga rättigheter genom att:
- minska den feminiserade fattigdomen
- stoppa våldet mot kvinnor
- stoppa spridningen av HIV/AIDS bland kvinnor och flickor
- verka för uppnådd jämställdhet i det demokratiska styret i såväl fredstid som krigstid.
Unifem har sitt huvudkontor i New York, men finns representerade runt om i världen. I Sverige bildades Unifem 1986.
Hur är jämställdhetsarbetet organiserat i FN-systemet?
FN bildades 1945, efter andra världskriget, med uppdrag att arbeta för fred och säkerhet, mänskliga rättigheter och social utveckling.
I FNs stadga från 1945 slås för första gången fast, i ett internationellt dokument, att kvinnor och män har samma rättigheter. Men inte ens FN är fri från diskriminering. I den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter, som antogs 1948, står, att "alla människor är födda fria och lika i värde". Ursprungliga formuleringen löd: "alla män hör till samma familj och är födda fria, äger lika värdighet och skall respektera varandra som bröder."
Delegaterna, som kom fram till textförslaget, var alla män. Som tur var upptäcktes ”misstaget” av kvinnogrupper, som hann reagera, innan formuleringen antogs.
I den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter, i slutet av första artikeln, står "att mänskligheten ska handla mot varandra i en anda av broderskap". Detta är dock på senare år ändrat till "i en anda av gemenskap".
1946 inrättades en Kvinnokommission, som har till uppgift att arbeta för jämställdhet och att driva på utvecklingen för lika villkor mellan kvinnor och män. Denna består av representanter från 45 medlemsländer och väljs på politisk väg vart fjärde år. Övriga medlemsländer är observatörer. De nordiska länderna delar på en plats. Kommissionen träffas en gång om året, under två veckor i mars månad, i New York.
Kvinnokommissionen började med att kartlägga inom vilka områden som diskriminering av kvinnor var som mest omfattande, och kunde då konstatera, att kvinnor till stor del saknade politiska rättigheter. När kommissionen bildades hade kvinnor rösträtt i endast 31 länder och enbart 7 procent av världens flickor skrevs in i grundskolan.
Den första konvention, som antogs, var den om kvinnors politiska rättigheter. Många år senare antog FN en konvention för alla människors politiska och medborgerliga rättigheter. Även inom arbetsmarknad och ekonomi var (och är) kvinnor utsatta för en omfattande diskriminering.
Kvinnokommittén bildades 1982 med främsta uppgift att granska hur länder, som antagit FNs kvinnokonvention, lever upp till den. Kommittén består av 23 oberoende sakkunniga. Sverige har varit representerat av totalt tre personer, två kvinnor och en man, under åren 2001-2004.
18,4 procent av världens parlamentariker är kvinnor.
57 procent av de barn, som inte går i skolan är flickor. I vissa länder är obalansen ännu större. I exempelvis Pakistan är fördelningen i skolorna 36 procent flickor och 63 procent pojkar.
70 procent av världens 1,3 miljarder fattiga människor är kvinnor.
Varje år utsätts två miljoner flickor för könsstympning.
Nära hälften av de kvinnor som dör, till följd av våld, blir ihjälslagna av sin nuvarande eller tidigare partner.
Män tar ut 20 procent av föräldraledigheten. 60 procent av männen tar inte ut någon föräldraledighet alls under barnets första år.
Av alla chefer är 72 procent män.
Varje år dör 16 kvinnor på grund av misshandel i hemmet.
Kvinnors genomsnittslön är 83 procent av männens.
Kvinnokommissionen drev på arbetet, så att en Kvinnokonvention antogs i FNs generalförsamling 1979. Denna kan liknas vid en internationell jämställdhetslag, som när den ratificerats också är bindande. Syftet är att avskaffa all diskriminering av kvinnor.
Konventionen är tydlig med att diskriminering är förbjuden i privatlivet och att staten har ansvar för att jämställdhet ska råda även inom den privata sfären. Detta är något nytt. Tidigare har starka åsikter funnits om att staten inte ska blanda sig i människors privatliv.
Idag har 185 länder av 192 möjliga skrivit på Kvinnokonventionen. Många länder har dock reserverat sig mot vissa delar, framförallt mot de artiklar som handlar om kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp, det vill säga om och när hon vill föda barn. Även artikel 16, som handlar om jämställdhet i privatlivet/familjen är kontroversiell. Flera länder har uppfattningar om att konventionen strider mot nationella lagar eller mot kulturella och religiösa uppfattningar. I många länder har män och pojkar en överordnad position, vilket bryter mot konventionens artiklar om att kvinnor och män ska ha samma rättigheter och vara lika värda.
Kvinnokommittén oroar sig över vissa länders reservationer och arbetar för att dessa ska dras tillbaka.
Varje land, som har förbundit sig att följa konventionen, är skyldigt att vart fjärde år skicka in uppgifter till FNs Kvinnokommitté om hur man efterföljer kraven. När den skriftliga rapporten är inlämnad undersöker FNs Kvinnokommitté hur varje land sköter sig och skriver sedan en rapport tillsammans med en egen bedömning. I många länder skriver även frivilligorganisationer rapporter, så kallade skuggrapporter, om läget och skickar till FNs Kvinnokommitté för att komplettera regeringens rapport.
Sveriges regering lämnade sin rapport 2006 och frivilligorganisationerna sina skuggrapporter 2007. I början av 2008 var det dags för FNs bedömning. När det gäller lagstiftnings- och policynivå ligger vi bra till. Lagarna i Sverige stöder inte diskriminering av kvinnor, men det finns fortfarande mycket att göra för att uppnå jämställdhet i det faktiska livet. Lönegapet mellan män och kvinnor, omfattningen av våld mot kvinnor och att majoriteten av cheferna i näringslivet är män är punkter i FNs kritik av Sverige.
Följs konventionen?
Inte ens Sverige är jämställt
Hur ser det ut i världen idag när det gäller jämställdhet?
© Hem och Samhälle Tulegatan 49, 2 tr
(Box 19109) 104 32 STOCKHOLM. Tel: 08-612 28 20 . Epost: rikshs@comhem.se